180 in i en bergvägg

I början av veckan berättade jag hur det kändes som att livet bara susade fram. Igår tog det en sån vändning att det var som att köra 180 rätt in i en bergvägg. Jag finner inte några ord som kan beskriva det jag känner just nu. Men att få ett sånt besked som jag fick igår känns bara inte verkligt. Som en ond mardröm som man hoppas att man snart vaknar upp ur.. Eller som mamma själv sa: vill man verkligen veta sånt här? Det känns som att livet nu har fått ett slutdatum.

För att tala i klartext så fick jag för ett tag sedan veta att min älskade mor har fått lungcancer. Igår var vi till läkaren för att se hur behandlingen hade gått och där säger de att den inte har tagit alls, och att det inte går att stråla för att området är för stort. Det här kom som ett slag i magen. Vad gör man? Vad fan gör man!? Helvetes skitliv!! Jag känner mig arg, ledsen, besviken, tom, hjälplös.. Ibland känns det som att jag inte kan andas för att klumpen ihalsen är för stor.. Ibland rinner tårarna som två floder ner för mina kinder som att inget kan stoppa dem.. Ibland känns det bara som att alla tårar är slut för att jag gråtit så mycket.. Jag tror det värsta är att det inte finns något som jag kan göra åt det.

Man börjar ju genast fundera på alternativa behandlingar, men jag är ju inte insatt i det här, det har ju kommit som en smäll på käften, som en chock.. Så jag vet inte vad som finns eller hur man får reda på sånt? Om det är nån av er som vet nåt så hör gärna av er med tips. Jag är evigt tacksam för allt som skulle kunna hjälpa till!